Nu på våren är det extra kul att hitta en bäck i skogen som porlar och rinner vackert mellan träden. Kanske har den nyligen tinat fram,  kanske är det mer vatten än vanligt så det blir små forsar och vattenfall.

Leka vid en vårbäck, något barn gillat sedan urminnes tider

Igår var jag och en annan mamma ute med våra barn på en skogsutflykt. Målet var en bäck som rinner precis vid elljusspåret här i Vallentuna. Många tänker nog inte på att de joggar förbi en skogsbäck, men den går under en betongtrumma vid spåret så det märks inte att man springer över den, annars kanske folk tror att det är ett grävt dike. Men tar man några steg in i skogen är det nästan som en tavla där vattnet letar sig fram mellan mörka granar och mjuk mossa.

Vi hade med matsäck och jag täljde några enkla barkbåtar. Efter maten skulle vi prova båtarna, men de fastnade hela tiden, så de var inte så kul som jag hade hoppats. Istället kastade de i stenar för att se om det blev stora plask, petade med pinnar för att se hur djupt det var och efter ett tag övergick leken till att hoppa över pinnar på stigen.

En kort lektion i allemansrätt blev det också. – Ni får bara ta kvistar och pinnar som är gamla och skruttiga, inte ta loss kvistar från träd som har gröna blad eller barr. De behöver sina blad och ibland kommer det kanske älgar som är jättehungriga och vill äta upp bladen. OK, sa alla barnen och lektionen var slut för den här gången.

Jag gissar att vi snart åker till en bäck igen. Det känns nästan som att det ligger i våra gener att det är kul att leka vid en bäck. Det måste barnen på stenåldern gjort, självklart gillar nutidens barn också att göra det.

På väg till bäcken

Vem kommer fram först?

Kasta sten samtidigt

Kolla in plasket!

Minstingen sover och har fått några bebiskottar (alkottar) på vagnen. Lite molnig vårhimmel speglas i mitt kaffe.

Det är även kul att hoppa över pinnar