En sak jag funderat på när jag varit föräldraledig under senaste året är på vilket sätt vi umgås med våra barn på olika platser. Jag har nämligen märkt att jag beter mig olika om jag är i skogen med mina pojkar jämfört med en lekplats.

På en lekplats ställer jag mig oftast bredvid klätterställningen, gungorna eller rutschkanan och tittar på när sexåringen leker. (Ettåringen har mest varit i vagnen och sovit…) Möjligtvis ger jag sexåringen fart när han gungar, men det är sällan jag gungar eller åker kana tillsammans med honom. I skogen har vi ett helt annat samspel, där jag är mer aktiv. Vi tittar på myror, klättrar uppför stup eller kryper in under granar ihop. När vi kommer hem har vi ofta lika mycket barr i håret och smuts på knäna. Dessutom har vi pratat mycket mer med varandra.

Det här gäller även när vi är ute med kompisar. Vi föräldrar leker och pratar med våra barn på ett annat sätt i skogen. Är vi på en lekplats är det lätt hänt att föräldrarna sitter på en bänk och pratar med varandra medan barnen leker en bit därifrån.

Jag säger inte att det är fel att vara på en lekplats jämfört med skogen. Mina barn har jättekul oavsett om de sitter i gungor eller på en skogsbacke. Och ibland är det både skönt och nödvändigt med lite vuxenprat… Men det kan vara värt att ta sig en tankeställare hur man beter sig som förälder och hur/när vi pratar med våra barn. Har ni själva märkt någon skillnad?

Det här var lite filosofiska tankar så här på fredagskvällen. Hoppa ni får en härlig hösthelg. Vi planerar för både orientering och svamputflykt, så jag ser fram mot spännande samtal och barr i håret. 🙂

/Kajsa